Fjäderpennan

söndag 14 augusti 2011

demoner,rymlingar och änglavakt


Jo....AugustiMånen målar Vackert på kvällshimlen och ibland kan man nästan tro att det faktiskt verkligen har slutat regna,ja... för en tid iallafall. Fast trots allt det här regnet så kommer det nya knoppar bland dom stundtals slokande balkongblomstren.Fast jag tycker mest om de där gröna växterna som slingrar sig runt överallt om de bara fick. 
Det är festival i stan, den där årliga augustifesten med uppträden,öltält och allahanda aktiviteter. Fast man kom av sig lite eftersom Hellenium fick ställa in sin spelning. Tydligen har man nya decibelregler för hur höga tonerna får vara och en hårdrockare spelar inte aukustisk gitarr. Nä, det gör man icke så då fick det vara med den saken. Lite besvikelse blev det dock fast det blev istället bestämt att de ska få nya spelningar vid olika event här i stan till hösten. Det är ordföranden i Freespiritsofsweden, studiefrämjandet och ordförandens son,trummisen i bandet och hans spelkompisar så klart som jag sitter och tänker på. Jag är ju ingen hårdrockare precis, som sagt, men man kan ju hitta dem på you tube. Här är ett klipp.Varsågoda!:

                                                                                    All Hell Breaks Looose!

                                                                                                      
                            

  
 Man kan ju skriva om i stort sett vad som helst här i en blogg. Allt som inte skadar någon annan. Men annars är det väl okey. Tidigare idag gick jag igenom en del av alla de foto man har tagit och sparat på. Mapparna kan bli många...men så klart att man bränner av och sparar på skiva. Men ett foto kan säga mycket. Så det är väl inte så konstigt om de blir många.

Och här uppe i backen satt jag en gång i tiden och gömde mig bak nässlorna,  buskarna och allehanda grenverk. Jag satt där och väntade på att bli saknad. Ser ni mig?  Därinne bland buskaget. Bara ögonen syns. Jag hukade mig allvarligt och väntade en evighet på skallgång och oroliga föräldrar, syskon och kanske till och med grannar. För jag hade rymt. Nu minns jag inte längre så tydligt vad det var som gjorde att jag tyckte att jag skulle rymma, men eftersom jag hade det väldigt bra hemma så måtte det bara ha varit någon liten småsak och sen min egen tjurighet just den dagen. Nu rymmer jag!, sa jag och packade en väska medan jag kastade några förstulna getögon på mor. Hon tog saken så lugnt att jag tyckte väl att nu... så ska ni då få se!  Så med några "tjuvade" mackor, någon saftflaska och lite kakor så begav jag mig av med bestämda steg. Och jag begav mig upp i den här lilla skogsbacken och tyckte att det kunde väl räcka för en stund kanske. Så där satt jag och väntade. Säkert såg man mitt ljushuvud sticka upp ur det gröna och jag såg mor i köksfönstret. Klart att hon tittade efter då och då om jag satt kvar däruppe. Och jag tjuvkikade tillbaka och såg henne som " undrade" så var jag tagit vägen?!! Men när man sitter så stilla och bara väntar så kan tiden bli väldigt lång. Ingen ropade på mig. Ingen sprang runt och letade. Envis som synden var jag så jag satt kvar länge och jag minns hur tråkigt det var att bara sitta där och vänta och jag var så arg på dom. Saknar dom inte mig alls!??  
Sen började jag tröttna och ville bara gå hem igen. Och det gjorde jag. Med packningen i handen travade jag slokörat ned mot huset och jag hörde att mor sa; Nu kommer hon.Säg nu inget" 
Så ingen sa något och det var som om inget hade hänt. Till min stora lättnad.  Ingen syrlig kommentar, inget skratt och ingen dålig stämning heller. "Nu är maten klar"", sa mor och så var allt som vanligt igen.  
Men jag kände mig dum. Och det gör jag än idag då jag minns den lilla episoden. Kan se för mig hur väl jag egentligen syntes där bland det gröna!... men sen tänker jag med tacksamhet på den förståelse och insikt som mor svarade  mitt lilla uppror med.  Det är enkel och sann psykologi, det. 

Så gick tiden. Två tonårstjejer smidde planer. Vi rymmer! Jag tyckte att jag nu hade fått nog av skolan och hade stora planer på att ta mig ombord på ett fartyg som skulle ta mig till "my love forever".  Honom hade jag träffat på sommaren och jag hade blivit hals över huvud förälskad. Han var den underbaraste i hela världen och vi skrev brev till varandra. Han är än idag en viktig del av mitt liv fast det inte gick så som vi hade drömt och vi har inte hellre någon speciell kontakt längre . Bara så många minnnen. 

Men nu tänkte jag bara berätta lite om två galna tonårstjejer. Vi pratade om rymningen lite hit och dit och slutligen så gjorde vi verkligen slag i saken. På alla plan, allt enligt reglerna. Lakan hämtades den kvällen, knöts ihop och blev till en repstege från mitt fönster och ut i trädgården. Därifrån stack vi ned till vägen där man kunde få lift. Det hade redan hunnit bli mörkt och det var höst i luften. Därute på den svarta asfalten, i regnet denna höstkväll stod jag med tummen i vädret och väntade på lift. Jag tänkte på de därhemma. Det är klart att jag gjorde. Men är man dum så är man och den här gången gjorde jag verkligen något dumt.Man kan bara inte fatta hur dum man kunde vara! Och hur oroliga de måste ha varit hemma och så mycket hemskt som faktiskt kunde ha hänt! Men lift fick vi. En stor lastbil stannade och plockade upp oss. Chauffören var en snäll man. Jag hade inte förväntat mig något annat hellre. Men han kunde ha varit mindre snäll och jag hade huvudet i det blå. Vi hade tänkt oss att ta oss ned mot Malmö med något uppehåll i en mindre stad på vägen. Så där stod vi i vägakanten och tackade för liften. Jag minns att chauffören sa  att vi inte skulle vara ute på nätterna utan se till att ta oss hem. Och var försiktiga!",sa han innan vi slängde igen bildörren. Snart fick vi lift igen. Ny stor lastbil. Och ännu en snäll chaufför. Jag hade aldrig ens tänkt på att lastbilschaufförer inte skulle vara snälla. Och jag har nog haft änglavakt många gånger i mitt liv.
I allafall så hamnade vi slutligen i en slags liten håla nånstans.Och det var kallt och vi letade upp en tågstation och där vi satt och huttrade inne. "Vi sover på bänkarna", tyckte vi. Och man slumrade till lite men det var så kallt och sen kom det en man som jagade ut oss. Man fick inte uppehålla sig på stationen under natten. Gå hem!, sa han och föste ut oss.  Den natten övernattade vi i en gammal övergiven tvättstuga. Det var iskallt. "Bänken" var dragig och vi frös så vi hackade tänder. Det blev en lång natt. 
Morgonens solstrålar fick långsamt livsandarna att vakna till liv  och vi strosade runt på gatorna och letade efter ett fik som var öppet. Vi fick vänta några timmar. Långa timmar. Men sen...äntligen....kaffet var varmt och gott och vi köpte smörgåsar och lite godis. Sedan fortsatte vår resa. Vad jag minns så hälsade vi på en del av hennes släkt och så fick vi sova hos en mycket gammal och egensinnig mormorsmor. Hennes lägenhet var uråldrig med mörka hemlighetsfulla rum. Dagarna gick och vi gick runt på gatorna. Inget särskilt att göra och jag tänkte på de därhemma. Det där med fartyg och båtar tappade jag visst bort på vägen. Vi liftade hit och dit. Jo. Man nästan skäms. Faktiskt. Inte nästan. Man skäms. För den oro som de kände därhemma måtte ha varit hemsk. Vi kom i allafall till Malmö och där bodde min bror. Ringde på dörren. Höll andan. Han kom och öppnade dörren och bara utbrast; Där är du ju! VAR har du varit.Vad har ni haft för er och....och...och....Och så ringde han hem och jag kan tänka mig den lättnad de kände.

                                                                                       "Förlåt", sa jag i telefonen. 

Ingen var arg på mig. Alla var bara glada att jag var tillbaka. Men jag sitter och blir arg på mig medan jag skriver. Det blev ingen liten halvrolig småsöt historia för jag tappade nästan gnistan. Tänker...hur oroliga de måste ha varit!


                                                                                                           
                                                                                    Med huvudet i det blååå


 

Fast bortsett från rymningen...suck....så var det ju så att det var ganska så vanligt att man liftade på den tiden och det var väl ett rätt vanligt sätt att ta sig hit och dit på. Alla...gjorde det ju. Då. Nu är det andra tider. Som sagt och som vi alla vet. Och jag rymde inte fler gånger.


                                                                                                      


det fanns ju så mycket annat att hitta på!


                                                                  "And that´s all I have to say about that" (Forrest Gump) 
 
                                                                  Underbara film. Underbara Forrest! Underbara Tom Hanks!




       Godnatt och tack för denna gång :))       








                                                        

7 kommentarer:

Wilda Och Marie sa...

Inte kul med rymlingar..Usch så oroliga alla måtte varit..men unga och dumma har nog alla varit på det ena eller andra viset ♥
Jo läste i tidningen att spelningen blev inställd..så vi åkte inte in på festivalen i år..var ju inget roligt väder heller..

Living Soul sa...

jo,man var lite knäpp..men trots allt...lite kul var det ju...trots allt :)) Näää...som det regnar!Du som längtar så efter sol hela vintern lång.Hoppas på en sprakande vacker höst iallafall.

The Free Spirit sa...

Vad ska man säga Lillith.. Du alltid skriv vad den än gäller ett fantastiska berättelse som ofta lämna plats för mjuka svängningar, djupa funderingar, lättsam och inspirerande läsning samt de många vackra och meningsfulla foton tagna från din multifunktionella kameran.
De många bitar från din förflutna bildar ju kärnan av ditt livs erfarenheter du fick uppleva här i Sverige och i utlandet.
Det var ju tråkigt att Hellenium fick inte spela med den volym som hör ihop med Heavy Metall och därför blev inte jag intresserade av att gå på stan för att se och lyssnar på en massa fulla människor. Men Hellenium kommer dock att lira till hösten på Perrong 23 i Hässleholm och är på G mä Kristianstad också.

En Farmor sa...

Ja alla prövar vi våra vingar,och din rymmnings historia slutade lyckligt . Vilken tur,för att lifta är ju ganska riskfyllt för unga tjejer . Du skriver om det som jag själva också upplevt,förutom liftandet.. så jag känner igen mig lite i din historia..
Tack för du delar med dig av dina livs historier,på ett berikande sätt.

Maria sa...

Alla har vi väl gjort ett eller annat uppror i våra unga dagar :) De allra flesta slutar även lyckligt, men visst...en del tillfällen sätter sig verkligen kvar i minnet, ibland lite sådär obehagligt gnagande, men man får trösta sig med att man troligen lärde sig en hel del under tiden... :)
Tack för att du delar med dig!
Kramen! :)

Living Soul sa...

Tack själv,Ulla! och det är faktiskt roligt att höra att du "känner igen" en del ;) Lite vild, lite galen var man väl...hm..är? *hm?*

Living Soul sa...

Jo,tonårstid,upprorstid och allt detta vad som tid egentligen är.Tack själv,Maria. Du har en väldigt fin blogg. *kram*

Det var en gång....

En sanning