om drömmakare,eldsjälar och lite till

                                                                                                             

Ja,Tiden, den Tiden. Den kan kännas som om den går väldigt fort ibland. Dag följer Dag nästan som om det ville bli ett halsband av dagar runt vår nacke.På gott och ont.En tid har gått, Höstens tid och jag får säja att denna höst har varit en mycket lång och vacker höst. Färgerna har bländat och förfört mig och gjort mycket gott i själen. Många tankar och funderingar om detta kring Livet har liksom gått med mig och i fotspåren har också viskningar om de andra världarna nått mig på olika besynnerliga,underbara och lärorika sätt och Vis. Jag förstår väl nästan det jag redan visste. För att veta om något....att läsa om något,höra talas om något....det är inte att veta.
Förstå är något som sker i det tysta och på ett helt annat plan. Och jag förstår att min vackre vän från skogarna, då i barndomens varma solljus måtte ha haft oändligt mycket tålamod med mig. För det namn som jag gav honom var inte hans och inte heller det land som jag sa att han kom ifrån. Det var mitt unga hjärtas romantiska fantasier. Men nu, idag...känner jag honom närmare och på ett djupare plan än någonsin förr.

Det är väl ändå förunderligt med möten av alla de slag! För mötet med min livs följeslagare då för länge sedan var Ett slags möte och ett möte som jag nu hoppas kunna förstå lite mer av. Kanske är tiden liksom inne för det. En del Möten med människor är också gudomliga eftersom de är Menade att bli. En del av dessa sätter sina namn i Boken. Den där boken om vårt liv,menar jag. som vi alla har med oss någonstans, antingen i bakfickorna eller i  kjortelfickorna. Ja,det är vad jag sitter och tänker på denna sena kväll. Föresten så var det ganska länge sedan som jag skrev någonting här. Det känns lite ringrostigt....men jag tror att berättelser är viktiga. Man borde aldrig glömma bort berättandets konst,varken i skrift eller i tal. För varje individ har en dröm och en historia. Men jag tror vi har tappat bort en del av berättarkonsten, den muntliga. Förr i tiden, då man samlades vid elden och förde sagor, legender, sägner och historier vidare genom att berätta dem om och om igen, då var det liksom på riktigt. Det var levande, nära och den mänskliga kontakten var en naturlig sak. Ibland längtar jag tillbaka till den tiden. För kanske har jag varit med om det någongång i de där svindlande resorna som ingen vet så mycket om. Om det nu inte är så att man Förstår dem. Det är en annan sak. Det är så mycket som vi inte vet.

Möten. Jo,mystiska möten upplever man någon gång emellanåt och sedan är det möten med nya människor. Och genom ett möte med en människa kan man därigenom få uppleva nya möten som kanske aldrig skulle ha blivit av om inte det där första mötet hade kommit till. Så är det,det där förunderliga livet.  Så jag håller sakta på att kalla tillbaka mina drömmar. Och jag börjar förstå. Om än bara lite.

Jodå, jag ser att jag skriver som i gåtor. Men jag har lärt mig att om man finner något,en inspiration eller idé så ska man inte sprida den. Energierna kan skingras,sägs det. Men lite kan man ju få filosofera om. Förståss.Och se, det kan jag ju inte låta bli en kväll som denna.

Det var ju så att jag började skriva här i just den förhoppningen om att kunna lösa upp knutar,sådana hårda svåra som vi bär med oss ibland. Att liksom ställa ned de där resväskorna litegrann och öppna kistorna däruppe på vinden. Och det har jag gjort på mitt sätt. Fast man inte kan skriva om allt, så kan man ändå få en lättnad genom att bearbeta saker och ting inom sig....medan man skriver...om det man Tillåter sig att skriva om. I början skrev jag bara för mig själv, i en stängd bok här. Men jag har ju blivit lite modigare,som sagt. Och skrivandet har varit en början på något. Och jag förstår att allt hänger ihop. Att minnas, skriva, sörja och gå vidare. Att öppna upp nya dörrar och allt eftersom och med en del mycket Speciell magisk hjälp så har jag börjat att få tillbaka drömmandet.
Och drömmar, skriverier, måleri och andlighet är så viktiga delar i ens liv om man tillhör dem som är liksom Födda med sådana gåvor  att det blir väldigt tomt utan detta. Ja, så säger jag, denna natt och av någon anledning kommer jag att tänka på en annan kvinna som slog följe med mig under många och långa krokiga vägar. Klara Eliza heter hon och vad jag vet så är också hon stadd på vandring under dessa dagar.

Men det var en gång då hon drömde Sin dröm och hon var en av dessa få som vågade göra den möjlig. Jag har väl nämnt henne förut har jag för mig och det vore nog svårt att skriva om allt det jag har suttit och skrivit om utan att på något sätt nämna henne eftersom vi känt varandra så länge.

Det är det här med andlighet och meningen och allt det där som för mig tillbaka till den där platsen. Den vackra underbara platsen där så mycket tragiskt har hänt en gång i tiden. Hon, den här eldsjälen lade ned sin energi, lust och hjärta i detta projekt för att att starta ett själens vattenhål i dessa tomma lokaler. Hon lyckades med bravur och borde ha fått medalj. Men det var det där med kommungubbar, grånissar och fyrkantiga skor som satte käppar i hjulet.
Men det lyste om platsen då hon hade flyttat in. Det blev ljust, rent och konst och kultur flödade i korridorerna. Sierskor sa att det stora huset Lyste. Själar, som gått kvar där jublade. Ja,så sade man i allafall.

Men här sitter jag och minns speciella tillfällen då jag känt av själar, de som gått över. Och två gånger hände det i en av dessa stora byggnader på det enorma området som nu håller på att förfalla. Stor synd och skam är det. När man ser detta filmklipp ska man tänka sig de stora gröna gräsmattor som då fortfarande vårdades, likaså den då orörda skogen runt om. Blommorna som fanns i överflöd och alla dessa fåglar, vilda djur och den otroliga atmosfär som Andades här.
I de stora fönsterna hängde de vackraste gardinuppsättningar och terassen var pyntad med blomster och krukor och var dessutom en uteplats för de besökare som ville dricka sitt kaffe utomhus. Därinne fanns ett konditori och ständigt pågående konstutställningar av alla de slag. Korridorerna sjöd av liv, prat och skratt. Fina ljusa nymålade väggar och i varje rum fanns något av intresse. Längst bort fanns ett rum för de som ville väva, sticka eller sy. Garner i stora träkistor, tyger av alla de slag och en verkstad för de som ville skapa dockor. Ett annat rum var för hälsan och där kunde man få massage, akupunktur och fotvård. Keramikkurser hölls varje vecka och ragubränning ute på gården. Här fanns kultur dagar och här fanns en källare med väggmålningar, musiklokaler och allehanda aktiviteter. Vidare ett stort rum fyllt av speglar och ljus för dans, sång och musik.
Det jättelika köket hade också kvar sin gamla stil och det var högt i tak och serveringsvagnarna fanns kvar och användes igen.Till och med de vita stärkta förkläden som hängde kvar plockades fram och användes återigen. I cafeét stod en liten radio, en gammaldags sådan och bakom den en gömd transistor med en cassettspelare med musik från 30 och 40  talet. Edith Piaff var också en av dem på det gömda bandet,minns jag. Och hela det stora området runt omkring var rent,blomstrande och vackert. Vintertid hölls lyktor tända och utanför dörren, vid ingången till denna Lyckans stjärna stod alltid marshaller med brinnande klar låga.

                                                                                              

Idag ser det ut så här. Jag hittade ett klipp på nätet.Någon har varit där och filmat och bara sett det som är nu. Så jag tyckte någon måste berätta  om hur det Var för inte alltför länge sedan. Man kan se det vita huset som jag mest pratat om mot slutet av filmen. Den vita byggnaden uppe på backen där. 

Det var också här inne som jag vid två tillfällen kände av själar, de som gått över. En gång var då  vi hade dansat och lyssnat på musik i spegelrummet och då jag sedan valde att stanna kvar ensam eftersom hon måste iväg i ett viktigt ärende. Så då lade jag mig raklång ned på golvet för att meditera en stund. Efter bara några minuter kände jag att det var någon som stod i dörröppningen och Såg på mig. Först tänkte jag att det kanske var hon som kommit tillbaka, men så var det inte. Medan jag låg kvar där kände jag denna närvaro mycket starkt. Det var en man, i 40 eller 50 års åldern som stod där och såg på mig bara. Jag mera Kände honom än såg honom. Men trots att jag nog var ensam med honom och andra andeväsen i hela den stora byggnaden kände jag inte det minsta obehag.  Mera hände inte. Det var allt. Men det är underligt för sådant glömmer man aldrig. Vid det andra tillfället sov jag över och valde att stanna kvar på bottenvåningen och lånade då också en säng som blivit stående sedan denna avd användes sist. Jag vaknade till mitt i svarta natten av att någon böjde sig ned över mig och Såg på mig. Jag fick en känsla att det var flera där. En äldre kvinna kände jag också av.Men rädd blev jag inte. Föresten så sover jag ganska så hårt. Så jag lät dem titta på mig,slöt sedan mina ögon och somnade om. 

    
                      Livet är mycket större än vad vi kan föreställa oss,tror jag. Och det ger mig en djup glädje och tacksamhet i hjärtat.

                                                                                                       
                                                                                          Så jag tackar för Hösten
                                                                                          och allt jag fått uppleva
                                                                                          och kanske,om andan faller på
                                                                                          så skriver jag mer imorgon

                                                                                       Men nu ska jag gå och drömma
                                                                                       Lägger ned gåsapennan
                                                                                       Samlar ihop kjolarna
                                                                                       Tittar ut genom en åldring fönsterruta
                                                                                       Speglar mig i glaset

                                                                                       Är det någon som ser mig måhända?

                                                                                       

                                                                                                   Själasyster,

                                                                                                    jag ser dig

                                                                                                    i allafall

                                                                                                         

                  

Vad mycket man kan hitta därute på nätet. Och bland alla länkar,filmklipp och bilder kring detta område som jag just satt och skrev om så hittade jag denna bild. Denna skiss på väggen där nere i den stora källarvåningen skulle ha blivit en målning i blåa nyanser, människorna skulle ha blivit klädda i tunna slöjliknande svepningar,vindtagna tygstycken som var tänkta som i Ett med stjärnhimlen eller vita sommarmoln på blå befriad himmel. En öppen dörr var tänkt att bli målad. En dörr ut. En dörr hem. 

Och den dörren var så klart menad för de som går kvar där. Om de inte hittar hem. Fast efter att ha sett fler filmklipp från detta sanatorie och läst om en del personliga upplevelser därifrån så blir man lite fundersam. Nuförtiden är platsen och de tomma byggnaderna så klart skrämmande och helst för de som inte varit där förut.Jo,det fanns själar där som gick kvar och det kan Klara Eliza berätta mycket mer om än vad jag kan. Men så fasansfullt skrämmande som det verkar nu var det inte då. Det är som vanligt de levande...ska man säga...den vite mannen igen....som är den farligaste här. Vandaler,respektlöshet och okunnighet. Och kommungubbarnas fyrkantiga tänkande.

                                                                                                                  

Faktiskt hoppas jag få möjlighet att skriva eller kanske ännu hellre att få Läsa om alla de upplevelser som någon går och bär på i sin   kappsäck.  Var god och håll tummarna med mig och önska.